thisyoungblood.blogg.se

Hjärtat pumpar. Vill bara vara nära honom. Jag har nått sexuell frustration och hade det inte varit för att han kommer hem imorgon så hade jag nog slitit av mig håret. Vill kyssa honom, vill utbyta kroppsvätskor. 

Du ser på mig med dina isblåa ögon. Och jag är så förälskad att jag går sönder vilken sekund som helst. Jag måste få vara nära, måste få andas in dina dofter, måste få kyssa dina läppar, måste få vara i dina armar. Annars går jag sönder. Jag försökte somna utan dig igår men det var en omöjlighet. Försök själv att somna när hjärtat bär på mer känslor än du kan hantera. Ikväll vill jag somna i dina armar, känna dina andetag i min nacke och vakna upp med dig intill mig. Mina känslor växer, och jag hoppas dem växer i takt med dina. 

Jag har träffat mannen i mitt liv. Jag har suttit och tittat på honom med ett fånigt leende medan han berättat historier om både det ena och det andra. Han tog mig till stans högsta punkt och där stod vi och såg på utsikten. Det blixtrade till i mig varje gång han snuddade vid mig och jag ville bara vara nära honom varenda sekund. Den här förälskelsen kan aldrig sluta bra, men vad fan, livet är nu och jag måste göra det som gör mig lycklig. Just nu gör han mig så fruktansvärt lycklig, han får mig att sväva på moln. Så jag tänker vara med honom oavsett vad dem säger. 

Jag saknar Mathias så mycket att det gör ont i hela mig. Ibland tänker jag att jag kanske skulle sätta mig på ett flyg, ta en taxi därifrån och i nästa stund stå utanför hans dörr. Men så slår det mig. Vad fan ska jag säga när jag väl står där. Jag skulle i och för sig kunna fråga om han ville släppa in mig. Sen kanske jag skulle kunne be honom att älska mig. Eller så kanske jag bara ska påminna mig själv om att den där alldeles underbara människan inte passar in i mitt liv, eller jag i hans. 

Nu sätter jag mig på tåget tillbaka till min verklighet. Tillbaka till livet som jag älskar. Vad jag har lärt mig den här gången? Jag har lärt mig att det är viktigt att ställa upp för dem man bryr sig om, att det är viktigt att finnas där och stötta, men inte så aggressivt att man själv blir lidande. De här veckorna har varit en svår balansgång där jag har förlorat hur jag än har burit mig åt. Men jag är ung och jag kommer att ta igen mig. De här veckorna är snart historia, och idag är jag starkare är innan. Nu ska jag åka tillbaka dit jag hör hemma och ge allt jag har, allt som finns kvar. För jag har mycket kvar att ge! 

 

Till mig: Du skulle bara våga ge upp nu! 

Till dig: Tack för stöttningen. 

Jag har åkt bil med en pojke i 3 timmar. Ett stopp på Mc Donalds för en mellankaffe och en pratstund. Sen forcerade vi genom staden i en jäkla fart. Smygtafsade lite på varandra. Andades in varandras dofter. Flörtade lite oskyldigt. Kramades. Länge, länge, länge. Stannade till på en tom idrottsplats och kände för att slita av varandra kläderna och hoppa upp på motorhuven, men det gjorde vi inte, sånt gör man inte på första dejten tydligen... Sen skjutsade han hem mig i sin volvo. En kram, en kyss. Godnatt (Hade han varit 20 år äldre, 2 meter lång och mellanblond så hade jag nog bjudit in honom). 

Jag har något att bekänna. Jag var 16 år första gången jag såg honom. Han var mellanblond, hade glajjor, var närmare 2 meter lång och han var säkert 20 år äldre än mig. Han öppnade munnen, sa något skoj, skrattade, och sen var jag fast. Min första sommar i samma lokal som honom var fantastisk. Jag var kär för första gången i mitt liv, i en man som jag aldrig skulle kunna ta kontakt med. Men det gjorde inte så mycket just då, jag blev varm i hela kroppen bara av att se på honom. Egentligen var han ingenting för världen, han var inget man dröjde kvar blicken vid, men han hade fångat mig. Kanske med sitt skratt eller tal. Jag vet inte.

Under hela min ungdom har jag dagdrömt väldigt mycket. Suttit på bussar och missat hållplatser, stängt av öronen när någon har pratat. Jag kunde längta efter att komma hem, så att jag fick dagdrömma utan att någon störde. Jag höll på så där tills jag tillslut kom till insikt, den där låtsasvärlden skulle aldrig ge mig något annat än falska förhoppningar. Jag dagdrömde ofta om honom. Jag funderade över hur vårt liv tillsammans skulle se ut, men jag funderade också över den dagen det skulle ta slut.

Till en början var allting en oskyldig förälskelse i en äldre man som jag aldrig någonsin skulle våga prata med. Ett år gick. Två år gick. Jag fyllde 18. Jag kunde inte sluta tänka på honom. Den där oskyldiga förälskelsen hade blivit en börda som höll på att krossa mig och jag var tvungen att göra något åt det innan mitt hjärta gick itu. Jag skickade iväg ett brev och fick ett mejl till svar. Vi skickade ett fyrtiotal mejl den kvällen. Men när jag inte kunde röja min identitet så upphörde allt. Jag grät i flera veckor för att jag var en feg jävla nolla. 

Nu står jag här med drömmen kvar. Om man älskar någon i 4 år så måste det väl betyda något? Varje gång jag kysser någon så önskar jag att det vore han, ibland fantiserar jag till och med att det är hans läppar som möter mina. Jag undrar vad han gör och tänker ofta att jag kanske borde promenera förbi hans hus och råka stöta ihop med honom, men det gör jag aldrig. Ibland så känner jag att jag borde tillkännage mig själv i den gamla mejlkonverastionen, men det händer inte. Jag funderar på att ringa honom och lyssna på hans röst, men jag vågar inte. Jag är en feg jävla nolla. 

Han är två meter lång och mellanblond. Jag kan se att han aldrig har haft kärlek i sitt liv. Jag kan se det på hur han rör sig, jag kan höra det på hur han pratar. Utåt sett är han en kille som verkar lycklig. Jag kan se att han är en liten pojke i en fullvuxen mans kropp, att han fortfarande är kvar på gymnasiet. Jag kan se att han inte fick uppleva det han ville när han var ung. Jag kan se att han innerst inne är olycklig. 

Det låter kanske konstigt. Men jag vet att han skulle bli min om jag frågade. Han skulle bli din om du frågade. Han skulle bli vems som helst om han fick kärlek. Han behöver bli älskad. Han behöver någon som påminner honom om att han är den finaste människan på jorden. Han kanske behöver mig, han kanske behöver dig. Oavsett vad så behöver han någon. Jag tror att anledningen till att han fångade mig första sekunden var att hans sårbarhet lös igenom. Jag ville hjälpa, jag ville ge kärleken som fanns inom mig. Jag hade aldrig någon baktanke. Jag ville aldrig bli kär, men det blev jag. Pågrund av honom kan jag aldrig älska någon annan. Han är ett oavslutat kapitel i mitt liv. 

Han är orsaken till att mitt liv ibland krashar. Orsaken till att mina förhållanden aldrig håller. Och det sorgliga är att han inte har en aning. 

Du och jag, vi är samma barn. Vi har varit med om samma lycka och olycka. Skillnaden mellan oss är att jag har arbetat i tystnad. Både du och jag har varit på den där efterfesten som aldrig borde blivit av, den där efterfesten där man promenerat hem med så mycket ångest att man önskat att livet faktiskt vore över. Du tog ut ilskan över morsan och farsan tills dem fick nog och drog in din månadspeng, då slutade du, och jag satt på mitt rum och grät tills jag kände att det räckte.

Eller de där gångerna då livet kändes meningslöst. För dig kröp ångesten sakta fram efter ett möte med en kändis eller en vän som "lyckats" med sitt liv. För mig kunde den komma smygande av en trubadur på torget, det påminde mig om livet jag aldrig skulle få. Du packade en väska och drog hemifrån med några hundralappar i fickan, det var ditt sätt att hantera situationen. Ibland var du borta i en månad och du ringde bara hem när pengarna började sina. Jag lastade in allt jag ägde i en flyttbil och stack härifrån, det hjälpte sällan. Jag ville bara längre och längre bort. Två timmar var för nära. Det var så skrämmande nära.

Om två år, då är du "long gone", jag med förhoppningsvis. Vi har alltid vantrivts i den här staden, aldrig känt oss hemma. Jag längtar efter frihet, jag är bara rädd för att när den kommer så kommer jag aldrig tillbaka. Inte du heller, du kommer inte tillbaka. Vi lämnar en syster kvar hemma. Hon kommer aldrig att förlåta oss, det vet jag. Hon kommer växa upp och göra något vettigt av sitt liv. För hon, hon är inte samma barn som du och jag.

Nu lämnar han. Tårarna rinner ned för kinderna. Det här är sista gången vi möts i våra liv. Våra leenden ska aldrig mer samspela, våra kroppar ska förevigt möta någon annans och våra vägar ska aldrig mer korsas. Det är så sorgligt. ofattbart. Jag lyckades lura mig själv länge, men tillslut var till och med jag tvungen att inse att vi skulle förstöra varandras liv om vi inte vände oss om en sista gång, för att aldrig någonsin mer kunna mötas. Det finns kärlek som vägrar slockna, kärlek som är livsfarlig, kärlek som kan göra någon illa. Att låta den här kärleken leva vore att leka med eld. Därför vänder vi på klacken och vandrar åt olika håll, för vi vet att om vi någonsin skymtar varandra igen så dör allt runt omkring oss. Allt som vi byggt upp kommer att rasa samman. Det är det inte värt.

 

Till dig, min vän från mitt första liv:

 

Så nu börjar livet efter livet. Ett liv utan dig.

Tack för skratten. Tack för tårarna. Tack för allt.

Allt du vill kan du göra. Så har det alltid varit.

Jag hoppas att ditt liv blir underbart och att du försöker älska någon igen, för det kommer du.

Det enda du behöver lova mig är att du tar hand om dig själv.

Jag ska minnas dig med värme. Jag ska minnas dig som den du är nu.

Jag kommer att älska dig i resten av mitt liv. 

 

/Livslång kärlek från din vän och resekamrat.

 

 

Cigarettröken svävar runt mig. Jag springer in i ett ex, vi säger hej och dansar sedan vidare ut i natten. När man kan göra så, hälsa ordentligt och sen gå utan att reflektera över det, då vet man att det där exets telefonnummer inte ens kommer att ringas med två öl för mycket i kroppen, man är klar. Det är en fin känsla det där, kärlek som har slocknat och blivit just ingenting. 

Träffade några vänner från förr. Kramades och frågade vad som hänt sen sist, utan att egentligen ha något stort intresse av det. Vänner från förr är just vänner från förr. 

Hade några konversationer med okända människor. Det är nog vad jag gillar bäst med utelivet, men så hade han också rätt, han jag träffade i rökrummet igår, "Vad är det här för jävla stad? Människor är osociala och ovilliga till att prata med någon annan än sina vänner". Jag nickade och kunde bara få ur mig en sak "Det är vad det är. Människor i den här staden kommer aldrig att förändras".

Skymtade min första kärlek. Han kom stegande mot mig med ett stort leende på läpparna. Vi kramades, tog en drink och fastnade i en alldeles för djup diskussion. Vi följdes upp på kebabhaket utanför innan vi och hans två vänner gick mot den ultimata "efterfesten". En fläkte ut sig på en soffa, någon annan på en stol. Själv satt jag i sängen. Vi lyssnade på musik och snackade skit tills klockan slog 6. Då promenerade vi hem, han och jag. Klockan var 7 när jag satte nyckeln i låset hemma. 

Vi har alltid sagt det. Vi vet att vi någon dag kommer att ha ett sunt förhållande. Vi vet bara inte när. Tiden får utvisa. 

Hösten kryper på och kylan tränger sig in genom fönstret. Jag är så trasig inombords att jag undrar om jag någonsin kommer att kunna pussla ihop mig själv. Jag tänker tusen gånger att "om jorden går under, så låt det ske inatt". Det vandrar en smärta genom min kropp som ger mig hjärtklappningar och sätter mitt huvud ur balans. Luften jag andas väger 10 gånger så mycket och jag önskar med all kraft som finns kvar att jag kunde ta något som tog bort smärtan. Men det finns inget som lindrar psykisk smärta. Möjligen jordens undergång.

Jag vet att jag kommer att resa mig förr eller senare och gå vidare. Jag vet att jag kommer att bli lycklig. Men innan dess kommer jag att vara ledsen, väldigt ledsen.   

 

Till mig: Jag kommer aldrig förlåta dig för att du inte tog hand om dig själv. 

Till dig: Jag älskar dig

 

Jag slungar mig själv ur balans, rör mig hämningslöst över golvet, försöker vicka på höfterna så gått det går. Jag byter en blick med killen på andra sidan bardisken. Den där blicken säger någonting. Mina blickar har varit tomma i flera veckor, och blicken har verkligen inte letat sig till någon annans ögon för att dröja kvar och teleportera ett meddelande genom den intensiva blicken för att säga "Hej. Vad heter du? Du har fina ögon". Min blick gav mig hopp om att min depression över min prins i Norrland är över, att jag accepterat det faktum att han och jag förevigt kommer att älska på avstånd.

Jag staplar ned till korridoren av toaletter och möts av tjejer som sakta vinglar ut och försvinner upp igen. Någon viskar (viskningar med några promille i blodet brukar allt som ofta mynna ut i något som alla kan ta del av) till sin tjejkompis att hon "inte förstår hur det här gick till. Hur kunde dem ha rundade skor på en söndag?". Det är söndag, för en gångs skull en ångestfri söndag och möjligtvis en helt ångestfri dag för min del. Jag dansar ut i vimmlet och stöter ihop med de fina ögonen, fast denna gång på nära håll. Vi byter några ord och tar ett glas innan jag återgår till mitt och han till sitt. 
"Kom till V om ni vill, ni står på listan", men jag vill bara ha en kväll med mina vänner, en kväll som inte behöver några tillsatser i form av V´s gäster. Vi stannade tills musiken tynade bort. 

2 cheeseburgare, en bilfärd och 5 timmars sömn tar mig hit. Jag halvsitter i sängen och funderar på om jag ska orka släpa mig ut i köket för att hämta något att äta, eller dricka. Jag känner osen från pizzerian runt hörnet. Där ska jag bjuda mina vänner på frukost när dem vaknar.

Ha en fin dag och glöm inte bort att man måste släppa taget och leva ibland. 

Mina vänner är de bästa vänner man kan hitta. KÄRLEK. 

Vi har rockat loss och druckit drinkar hela kvällen. Jag kan inte minnas senast jag kunde göra det. 

Imorgon bjuder jag hela kompiskretsen på pizzafrukost, det är dem värda!

puss & kram

Jag sneglar på Breaking News utan ljud. Ser hur Filip och Fredrik gestikulerar. Det konstiga är att det inte spelar någon roll vad dem säger. Det kan vara så roligt att jag i vanliga fall skulle ramla av stolen, men idag spelar det ingen roll. Jag är inne i ett vakum där jag inte kan känna varken glädje eller sorg. Och det är väl nu jag börjar inse att jag måste ta tag i mitt liv igen. Den senaste månaden har jag ätit max ett mål mat om dagen, trots att jag har varit hungrig. Jag har ingen ork. Jag orkar inte ställa mig vid spisen och laga något, jag orkar inte springa ner till pizzerian runt hörnet och köpa mat, kroppen har liksom lagt av. Jag ligger i sängen hela dagarna och hoppas att något ska förändras utan att jag ska behöva lyfta ett finger. Jag springer runt och ler åt människor, men innerst inne så är jag ett känslolöst monster, en människa som har tappat livsglädjen. Så nu sitter jag här igen, hungrig och orkeslös. Men om det är någon dag som det känns okej att vara i det här kritiska tillståndet så är det idag. Jag har sagt upp min lägenhet idag. Jag har ingen ny bostad och ingen plan överhuvudtaget, men jag var tvungen att agera för att jag inte skulle gå under helt. Min enda tanke var: Om jag inte agerar så dör jag nog. Antingen av undernäring eller av att jag någon dag inte orkar kliva ur sängen. Eller av sorg. Kan man dö av det? 

Nu ringer en kär vän till mig. Men jag vill inte svara. Vill inte att hon ska höra hur jag mår. Vill inte att hon ska oroa sig. Vill inte lasta henne med min skit, hon har så det räcker för sig själv. Men jag ska svara. Be henne berätta om sin dag. Be henne att inte fråga något om mig. Säga att "det ordnar sig". Säga godnatt. Sen ska jag somna och önska att morgondagen blir bättre. 

 

Get busy living or get busy dying!

 

 

Jag tänkte på dig idag när jag klickade mig igenom låtarna på telefonen. Du har rätt, "Hälsingland" med Thomas Andersson Wij är faktiskt en helt okej-bra låt. Inte fullt så bra som Håkan Hellströms "Kär i en ängel" som du bad mig att spela flera gånger den där gryningen när vi sågs för första gången, men ändå. Allt som du rör, allt som du säger, det ger mig hopp. De ändlösa telefonsamtalen präglas av nickar och medhåll. Jag har aldrig träffat någon som älskar "Ghost of Tom Joad" med Bruce Springsteen lika mycket som jag, ingen har någonsin gett mig medhåll när jag påstått att munspel är det vackraste instrument som finns och att det är hjärtskärande fint i just "Ghost of Tom Joad". Ingen annan på den här jorden kan få mig att hålla mig vaken tills solen åter stiger, bara för att få höra rösten och skrattet innan jag somnar. Om jag säger att det räcker för mig att sitta här i min svarta fåtölj endast iklädd ett oversizat linne och lyssna till ditt Norrländska mummel om konserter och ett liv som bara finns i drömmarna klockan 4 på morgonen, räcker det då för dig att sitta i din bil i gryningen dag ut och dag in och höra mig sväva iväg? Jag vill ha något som håller, en vänskap, något som pågår utan förhoppningar. En relation med en annan människa där jag kan pratat när jag har något att säga och endast lyssna när jag inte kan yttra något av värde. En relation där jag kan knipa igen käften i en vecka utan att du tvingar ur mig något. Jag vet att du är den ENDA jag känner som kommer att tillåta detta, en förutsättningslös vänskap. Jag bor i Stockholm, Sveriges huvudstad, en stad som aldrig sover. Jag trivs här bland människor som byggt upp falska fasader för att skydda sig själva, bland människor som kommer och går. Du bor i Norrland, i ett hus i skogen, i en by där alla känner alla. Du trivs där bland människor som är äkta, människor som stannar kvar. Du har ditt liv och jag har mitt liv, och någonstans så räcker det för mig. Om jag får leva i din värld några timmar i gryningen så räcker det bra för mig. Så, min själsfrände, min bästa vän, mitt livs kärlek, genom en telefonledning kommer jag förevigt att finnas med dig. I nöd och lust.

 

Jag slår på "Hälsingland", jag ser dig. Det räcker för mig.

 

Den här våren har varit tuff. Den har rivit tag i mig ordentligt och fått mig att inse vad som egentligen betyder något och vad som är strunt. Mitt ljus i tunneln har hela tiden varit Bruce Springsteen på Ullevi 28 juli och Coldplay på Stockholm Stadion 30 augusti. Bruce har passerat och lämnat mig uppgiven, mest med tanke på att jag tappade hoppet på livet efter konserten. Jag var och är fortfarande övertygad om att jag aldrig kommer att se något liknande igen. Inget kommer någonsin att fylla mig med lycka och sorg på samma sätt igen. Men jag hoppas. 

 

Slutet på tunneln ser jag den 30 augusti. Lika mycket som jag längtar till den dagen, lika mycket önskar jag att den aldrig kommer. Tanken på att längtan inte längre kan bli min räddning från vardagen skrämmer mig ofantligt mycket, men mest av allt bevisar den där rädslan bara det jag dementerat för mig själv så länge nu. Jag kan aldrig leva i den här vardagen. 

 

Jag gör allt för att leva i drömmen som alla tror att jag så intensivt älskar. Problemet är bara att drömmarna inte är var dem var. Jag dricker inte oboy på morgonen längre och jag tror inte att USA och England är samma land. Jag är inte 12 längre. Jag låter den lilla gnutta mod som fortfarande finns kvar i mig gå åt till att skälla ut diverse socialarbetare och poliser för lagar, bestämelser och förhållningssätt som dem säkerligen inte kan göra något åt.

Jag låter den lilla gnutta glädje som fortfarande finns kvar inom mig gå åt till ändlösa telefonsamtal med en snubbe i Norrland som redan har allt. Villa, hund, volvo... och flickvän. Det jag menar är att jag ägnar mig åt saker som är helt jävla meningslösa för att inte göra andra människor besvikna.

 

Min konversation i huvudet varje dag: Fy fan vilken jävla tönt du är. En sketen nolla som inte någon gång i sitt liv kan göra något för sig själv. Dra åt helvete eller börja lev för fan.

 

Så jag undrar, varför ser varje dag ut som igår? 

 

 

 

Jag åker till Tyskland inatt. Det är ett sista återupplivningsförsök av en karriär, av en människa som tröttnat på att vara en förebild, av en tjej som tröttnat på att jaga en dröm som förr eller senare ska slockna och glömmas bort. Det har väl sin charm det där med, att stå i någons bokhylla i en bok på sidan 78 och samla damm. Det var väl bara tanken på att böckerna skulle stå där i era bokhyllor och samla damm, och att jag skulle stå där i en korvmoj medan ingen jävel hade ett enda minne kvar om vem jag var, som fick mig att inse att 20 års arbete för några sidor i en historiebok var långt ifrån värt det. Men när du kastar en talang i sjön, när du låter den dö, då finns det alltid människor som kommer att ha synpunkter. Dem kommer att kalla det för "ditt livs misstag". Men sen är det ju inte heller dem som ska stå längst fram på konserterna och hoppa högst och sjunga högst, eller dem som ska backpacka i Thailand i 3 veckor, eller dem som ska dricka ett glas vin varje tisdag med sina vänner, eller dem som ska åka på en spontanresa när vädret i Sverige sviker, eller dem som ska träffa sitt livs kärlek. Och det är fan inte DEM som ska säga åt DIG vad du ska göra. Jag har slutat lyssna för länge sen, stängt av allt dåligt och allt bra. Jag har huvudrollen och dem är ett gäng statister. Men morsan, farsan, tränarna, vännerna och resten har rätt på en punkt, man kan inte låta någon dö. Därför åker jag till Tyskland och ger den där talangen lite hjärtmassage. Kommer hon tillbaka som någon annan än sig själv, ja, då vet ni att jag misslyckades. 

Nu när jag återigen gett mig ut i havet av killar så tänker jag tillbaka på dem som har kommit och gått genom åren. Min första pojkvän bodde i Ghettot, han hade en orange moppe som han i ett års tid ville spraymåla i en pärlvit nyans, det blev aldrig av. Vi brukade sitta på någon gård någonstans med hans vänner och se på när de rökte cigarett efter cigarett, han rökte också, men aldrig när jag var med. Jag avslutade det, men någon månad senare när han hade flickvän ville jag ha honom tillbaka. Man vill ha det man inte kan få.

 

Marcus hade ätit samma mat som mig i 10 år, gått samma korridorer och lekt på samma skolgård. Det blev skolavslutning och plötsligt var han det enda jag såg. Vi var oskiljaktiga hela sommaren. Tältning, övernattningar, vattenpipa, festival. Jag gjorde en hel del dumma grejer den sommaren, men han släppte inte taget. Istället blev det jag som tillslut lämnade honom. Efter uppbrottet såg han igenom mig, insåg att han aldrig någonsin mer behövde bli sårad av mig, och då, då ville jag ha honom igen. Man vill ha det man inte kan få.

 

 

Jag och min bästa vän har haft ögon för varandra sen första gången vi ramlade in i varandras liv. Vi försökte en gång, två gånger och tredje gången gillt. Men vi insåg det där tids nog, att vi inte skulle vara tillsammans. Jag hade kunnat grundlura mig själv med honom. Han var min bästa vän, min trygghet. Jag hade kunnat bygga ett liv med honom utan kärlek, och jag tror nog aldrig mer att jag kommer att känna så för någon annan. Att både han och jag tog vårt förnuft till fånga var nog det bästa som kunnat hända. Snart drar han till Polen i 4 år, han ska bli läkare. Det gör ont i hela mig när jag tänker på det, för jag vet att sist vi sågs förmodligen var sista gången vi sågs i resten av våra liv. Och någonstans här insåg jag att jag inte ville ha honom, trots att jag inte kunde få honom.  

 

Jag vet inte om jag växt upp eller om jag har blivit förnuftigare. Det måste finnas kärlek, det måste finnas känslor, det måste finnas behov. Om inte hjärtat slår extra slag, om det inte finns fjärilar i magen, om jag inte vill vara med honom varje sekund i resten av mitt liv, då är det inte värt det. Kärlek kommer, det  vet jag. Jag önskar bara att jag hade fallit pladask för någon av dem som passerat.

Solen skiner, och ja, jag ska snart dra mig själv ut ur lägenheten. Semestern är inne på den sista refrängen. Jag har två semestedagar kvar, idag och imorgon. Natten till onsdag lyfter planet till Tyskland och innan dess ska jag ha hunnit packa och förbereda mig mentalt, så ja, att säga att jag endast har en semesterdag kvar är väl inte att ljuga.

 

Semestern har varit fin men kanske lite för häktisk för mitt eget bästa. Det har varit sena nätter med för mycket av allt, speciellt "Dansa Pausa". En helg i en skog, en födelsedagsfest på en tisdag, en utgång eller två, en gryning i en park, en konsert. Jag är slutkörd, jag har aldrig någonsin varit tröttare, men så har jag heller aldrig varit så lycklig. 

 

Men lyckan, den varar inte föralltid, det vet både du och jag. Snart andas jag jobb. Snart haglar pressen från människor i min närhet och från människor som tittat på avstånd. Semestern har gett mig andrum, och jag önskar ofta att det där andrummet vore längre, ibland önskar jag till och med att det vore oändligt.

 

Ikväll ligger pressen på mig igen. "Jag kommer aldrig förlåta dig om vi loosar! haha". Vi ska spela minigolf, han och jag mot min vän och hennes pojkvän. Vi har blivit ihopfösta, och inte för att det är uttalat, men jag tror att det är en dejt. Jag har en dejt med en kille som sätter press på mig och avslutar med ett "haha". Om vi förlorar kommer vi att dra några skämtsamma haranger om att klubborna var snea och att bollen var vind, sen kommer vi att skratta åt misslyckandet. Jag uppskattar den där lättsamheten så ofantligt mycket.  

 

Idag är jag tom. I och för sig har jag varit tom i hela mitt liv. Jag har aldrig varit kär, det närmaste jag har varit kär är fjärilar i magen, känslor som visat sig vara vänskap och kyssar som varit fina i samma stund som de inträffat. Jag grät inte när min mormor satt vid köksbordet med tårarna rinnandes längs hennes rynkiga kinder och berättade att hon hade fått ett tråkigt besked hos läkaren. Och för några månader sedan när morsan och farsan ringde och sa att dem skulle skilja sig, kände jag ingenting. Ingen glädje. Ingen sorg.

 

Men idag är det annorlunda. Idag är jag tom och uppgiven på ett sätt jag aldrig varit förut. Den här känslan har inget namn, och den går inte heller att beskriva. Det känns lite som dagen efter studenten. Jag satt på ett tåg mot Göteborg, via Allingsås och en hel del andra städer som jag bara passerade utan att lägga på minnet. Ja var tom och uppgiven. "Var det här allt?" tänkte jag för mig själv. Tre år av otålig väntan, två år av ständig längtan, ett år av trånande känslor, EN dag i rampljuset. Sen var det slut. Där satt jag i tågkupén med huvudet gömt under jackan och grät. Några tårar för en dag som aldrig skulle komma igen. Några tårar för livet jag inte visste om jag ville ha. Och resterande tårar för mina klasskamrater som lyst upp många dagar i mitt liv. Jag funderade länge. Skulle han slå sig in i friidrottslandslaget? Skulle hon spela fotboll lika passionerat som hon alltid gjort? Skulle hon öppna munnen och säga ifrån någon gång i sitt liv? Skulle han komma in på Chalmers?(det gjorde han).

 

Fyra timmar i en tågkupé kanske fick mig att fundera på om jag skulle flytta till en annan lägenhet, eller om jag skulle byta klädstil. Medan fyra timmar i en bil idag fick mig att tvivla på min egen existens. Jag såg Bruce Springsteen på Ullevi igår. 

 

"Every year we have a house party. We throw all our furniture into the garden. People are making cheeseburgers. We see who´s missing and who`s not. It`s bittersweet." - Bruce Springsteen

 

"It`s Bittersweet", för det är det. "Twist and shout" dånade i Göteborg, på Ullevi och genom min kropp. När konserten, låten och den bästa kvällen i mitt liv tynade bort och bytte plats med rungande applåder, då kändes det "bittersweet". Bittert för att jag under resten av min livstid kommer få leva med att jag aldrig någonsin kommer att se eller uppleva något bättre än Bruce Springsteen på Ullevi den 28 juli 2012. Sött/vackert för att jag var där och såg, för att jag var där och hörde. Det sägs att jorden går under i år, och med tanke på hur vacker spelningen var igår så känns det så farligt nära sanningen. Dem spelade som om det vore sista gången. 

 

När Bruce drog sina fingrar hämningslöst över gitarrsträngarna igår, när han tog i från tårna upp till ansiktet, när han log som om han aldrig mått bättre. När han spelade och sjöng som om det vore sista gången så fick det mig att inse att dagar i livet inte är något man slösar bort. Jag tänker ofta på det, om jag verkligen vill göra det jag gör. Ibland tror jag att jag gör det för att jag är bra på det, igår blev jag säkrare än någonsin på den faktan. 

 

Lördagen den 28 juli år 2012 är en ståplatsbiljett i en låda under sängen, en tidningsartikel på väggen där Markus Larsson på Aftonbladet säger att han "aldrig kommer att få se något liknande igen", några bilder på en hårdisk och en t-shirt i en byrålåda. Men inget av det där spelar någon roll. Lördagen den 28 juli år 2012 kommer föralltid att vara dagen då jag upplevde något historiskt, dagen då jag insåg att det var dags att släppa tryggheten och börja leva, dagen då allt var bittert och fint på samma gång. 

 

Tack Bruce.