thisyoungblood.blogg.se

Idag är jag tom. I och för sig har jag varit tom i hela mitt liv. Jag har aldrig varit kär, det närmaste jag har varit kär är fjärilar i magen, känslor som visat sig vara vänskap och kyssar som varit fina i samma stund som de inträffat. Jag grät inte när min mormor satt vid köksbordet med tårarna rinnandes längs hennes rynkiga kinder och berättade att hon hade fått ett tråkigt besked hos läkaren. Och för några månader sedan när morsan och farsan ringde och sa att dem skulle skilja sig, kände jag ingenting. Ingen glädje. Ingen sorg.

 

Men idag är det annorlunda. Idag är jag tom och uppgiven på ett sätt jag aldrig varit förut. Den här känslan har inget namn, och den går inte heller att beskriva. Det känns lite som dagen efter studenten. Jag satt på ett tåg mot Göteborg, via Allingsås och en hel del andra städer som jag bara passerade utan att lägga på minnet. Ja var tom och uppgiven. "Var det här allt?" tänkte jag för mig själv. Tre år av otålig väntan, två år av ständig längtan, ett år av trånande känslor, EN dag i rampljuset. Sen var det slut. Där satt jag i tågkupén med huvudet gömt under jackan och grät. Några tårar för en dag som aldrig skulle komma igen. Några tårar för livet jag inte visste om jag ville ha. Och resterande tårar för mina klasskamrater som lyst upp många dagar i mitt liv. Jag funderade länge. Skulle han slå sig in i friidrottslandslaget? Skulle hon spela fotboll lika passionerat som hon alltid gjort? Skulle hon öppna munnen och säga ifrån någon gång i sitt liv? Skulle han komma in på Chalmers?(det gjorde han).

 

Fyra timmar i en tågkupé kanske fick mig att fundera på om jag skulle flytta till en annan lägenhet, eller om jag skulle byta klädstil. Medan fyra timmar i en bil idag fick mig att tvivla på min egen existens. Jag såg Bruce Springsteen på Ullevi igår. 

 

"Every year we have a house party. We throw all our furniture into the garden. People are making cheeseburgers. We see who´s missing and who`s not. It`s bittersweet." - Bruce Springsteen

 

"It`s Bittersweet", för det är det. "Twist and shout" dånade i Göteborg, på Ullevi och genom min kropp. När konserten, låten och den bästa kvällen i mitt liv tynade bort och bytte plats med rungande applåder, då kändes det "bittersweet". Bittert för att jag under resten av min livstid kommer få leva med att jag aldrig någonsin kommer att se eller uppleva något bättre än Bruce Springsteen på Ullevi den 28 juli 2012. Sött/vackert för att jag var där och såg, för att jag var där och hörde. Det sägs att jorden går under i år, och med tanke på hur vacker spelningen var igår så känns det så farligt nära sanningen. Dem spelade som om det vore sista gången. 

 

När Bruce drog sina fingrar hämningslöst över gitarrsträngarna igår, när han tog i från tårna upp till ansiktet, när han log som om han aldrig mått bättre. När han spelade och sjöng som om det vore sista gången så fick det mig att inse att dagar i livet inte är något man slösar bort. Jag tänker ofta på det, om jag verkligen vill göra det jag gör. Ibland tror jag att jag gör det för att jag är bra på det, igår blev jag säkrare än någonsin på den faktan. 

 

Lördagen den 28 juli år 2012 är en ståplatsbiljett i en låda under sängen, en tidningsartikel på väggen där Markus Larsson på Aftonbladet säger att han "aldrig kommer att få se något liknande igen", några bilder på en hårdisk och en t-shirt i en byrålåda. Men inget av det där spelar någon roll. Lördagen den 28 juli år 2012 kommer föralltid att vara dagen då jag upplevde något historiskt, dagen då jag insåg att det var dags att släppa tryggheten och börja leva, dagen då allt var bittert och fint på samma gång. 

 

Tack Bruce.