thisyoungblood.blogg.se

Hösten kryper på och kylan tränger sig in genom fönstret. Jag är så trasig inombords att jag undrar om jag någonsin kommer att kunna pussla ihop mig själv. Jag tänker tusen gånger att "om jorden går under, så låt det ske inatt". Det vandrar en smärta genom min kropp som ger mig hjärtklappningar och sätter mitt huvud ur balans. Luften jag andas väger 10 gånger så mycket och jag önskar med all kraft som finns kvar att jag kunde ta något som tog bort smärtan. Men det finns inget som lindrar psykisk smärta. Möjligen jordens undergång.

Jag vet att jag kommer att resa mig förr eller senare och gå vidare. Jag vet att jag kommer att bli lycklig. Men innan dess kommer jag att vara ledsen, väldigt ledsen.   

 

Till mig: Jag kommer aldrig förlåta dig för att du inte tog hand om dig själv. 

Till dig: Jag älskar dig

 

Jag slungar mig själv ur balans, rör mig hämningslöst över golvet, försöker vicka på höfterna så gått det går. Jag byter en blick med killen på andra sidan bardisken. Den där blicken säger någonting. Mina blickar har varit tomma i flera veckor, och blicken har verkligen inte letat sig till någon annans ögon för att dröja kvar och teleportera ett meddelande genom den intensiva blicken för att säga "Hej. Vad heter du? Du har fina ögon". Min blick gav mig hopp om att min depression över min prins i Norrland är över, att jag accepterat det faktum att han och jag förevigt kommer att älska på avstånd.

Jag staplar ned till korridoren av toaletter och möts av tjejer som sakta vinglar ut och försvinner upp igen. Någon viskar (viskningar med några promille i blodet brukar allt som ofta mynna ut i något som alla kan ta del av) till sin tjejkompis att hon "inte förstår hur det här gick till. Hur kunde dem ha rundade skor på en söndag?". Det är söndag, för en gångs skull en ångestfri söndag och möjligtvis en helt ångestfri dag för min del. Jag dansar ut i vimmlet och stöter ihop med de fina ögonen, fast denna gång på nära håll. Vi byter några ord och tar ett glas innan jag återgår till mitt och han till sitt. 
"Kom till V om ni vill, ni står på listan", men jag vill bara ha en kväll med mina vänner, en kväll som inte behöver några tillsatser i form av V´s gäster. Vi stannade tills musiken tynade bort. 

2 cheeseburgare, en bilfärd och 5 timmars sömn tar mig hit. Jag halvsitter i sängen och funderar på om jag ska orka släpa mig ut i köket för att hämta något att äta, eller dricka. Jag känner osen från pizzerian runt hörnet. Där ska jag bjuda mina vänner på frukost när dem vaknar.

Ha en fin dag och glöm inte bort att man måste släppa taget och leva ibland. 

Mina vänner är de bästa vänner man kan hitta. KÄRLEK. 

Vi har rockat loss och druckit drinkar hela kvällen. Jag kan inte minnas senast jag kunde göra det. 

Imorgon bjuder jag hela kompiskretsen på pizzafrukost, det är dem värda!

puss & kram

Jag sneglar på Breaking News utan ljud. Ser hur Filip och Fredrik gestikulerar. Det konstiga är att det inte spelar någon roll vad dem säger. Det kan vara så roligt att jag i vanliga fall skulle ramla av stolen, men idag spelar det ingen roll. Jag är inne i ett vakum där jag inte kan känna varken glädje eller sorg. Och det är väl nu jag börjar inse att jag måste ta tag i mitt liv igen. Den senaste månaden har jag ätit max ett mål mat om dagen, trots att jag har varit hungrig. Jag har ingen ork. Jag orkar inte ställa mig vid spisen och laga något, jag orkar inte springa ner till pizzerian runt hörnet och köpa mat, kroppen har liksom lagt av. Jag ligger i sängen hela dagarna och hoppas att något ska förändras utan att jag ska behöva lyfta ett finger. Jag springer runt och ler åt människor, men innerst inne så är jag ett känslolöst monster, en människa som har tappat livsglädjen. Så nu sitter jag här igen, hungrig och orkeslös. Men om det är någon dag som det känns okej att vara i det här kritiska tillståndet så är det idag. Jag har sagt upp min lägenhet idag. Jag har ingen ny bostad och ingen plan överhuvudtaget, men jag var tvungen att agera för att jag inte skulle gå under helt. Min enda tanke var: Om jag inte agerar så dör jag nog. Antingen av undernäring eller av att jag någon dag inte orkar kliva ur sängen. Eller av sorg. Kan man dö av det? 

Nu ringer en kär vän till mig. Men jag vill inte svara. Vill inte att hon ska höra hur jag mår. Vill inte att hon ska oroa sig. Vill inte lasta henne med min skit, hon har så det räcker för sig själv. Men jag ska svara. Be henne berätta om sin dag. Be henne att inte fråga något om mig. Säga att "det ordnar sig". Säga godnatt. Sen ska jag somna och önska att morgondagen blir bättre. 

 

Get busy living or get busy dying!

 

 

Jag tänkte på dig idag när jag klickade mig igenom låtarna på telefonen. Du har rätt, "Hälsingland" med Thomas Andersson Wij är faktiskt en helt okej-bra låt. Inte fullt så bra som Håkan Hellströms "Kär i en ängel" som du bad mig att spela flera gånger den där gryningen när vi sågs för första gången, men ändå. Allt som du rör, allt som du säger, det ger mig hopp. De ändlösa telefonsamtalen präglas av nickar och medhåll. Jag har aldrig träffat någon som älskar "Ghost of Tom Joad" med Bruce Springsteen lika mycket som jag, ingen har någonsin gett mig medhåll när jag påstått att munspel är det vackraste instrument som finns och att det är hjärtskärande fint i just "Ghost of Tom Joad". Ingen annan på den här jorden kan få mig att hålla mig vaken tills solen åter stiger, bara för att få höra rösten och skrattet innan jag somnar. Om jag säger att det räcker för mig att sitta här i min svarta fåtölj endast iklädd ett oversizat linne och lyssna till ditt Norrländska mummel om konserter och ett liv som bara finns i drömmarna klockan 4 på morgonen, räcker det då för dig att sitta i din bil i gryningen dag ut och dag in och höra mig sväva iväg? Jag vill ha något som håller, en vänskap, något som pågår utan förhoppningar. En relation med en annan människa där jag kan pratat när jag har något att säga och endast lyssna när jag inte kan yttra något av värde. En relation där jag kan knipa igen käften i en vecka utan att du tvingar ur mig något. Jag vet att du är den ENDA jag känner som kommer att tillåta detta, en förutsättningslös vänskap. Jag bor i Stockholm, Sveriges huvudstad, en stad som aldrig sover. Jag trivs här bland människor som byggt upp falska fasader för att skydda sig själva, bland människor som kommer och går. Du bor i Norrland, i ett hus i skogen, i en by där alla känner alla. Du trivs där bland människor som är äkta, människor som stannar kvar. Du har ditt liv och jag har mitt liv, och någonstans så räcker det för mig. Om jag får leva i din värld några timmar i gryningen så räcker det bra för mig. Så, min själsfrände, min bästa vän, mitt livs kärlek, genom en telefonledning kommer jag förevigt att finnas med dig. I nöd och lust.

 

Jag slår på "Hälsingland", jag ser dig. Det räcker för mig.

 

Den här våren har varit tuff. Den har rivit tag i mig ordentligt och fått mig att inse vad som egentligen betyder något och vad som är strunt. Mitt ljus i tunneln har hela tiden varit Bruce Springsteen på Ullevi 28 juli och Coldplay på Stockholm Stadion 30 augusti. Bruce har passerat och lämnat mig uppgiven, mest med tanke på att jag tappade hoppet på livet efter konserten. Jag var och är fortfarande övertygad om att jag aldrig kommer att se något liknande igen. Inget kommer någonsin att fylla mig med lycka och sorg på samma sätt igen. Men jag hoppas. 

 

Slutet på tunneln ser jag den 30 augusti. Lika mycket som jag längtar till den dagen, lika mycket önskar jag att den aldrig kommer. Tanken på att längtan inte längre kan bli min räddning från vardagen skrämmer mig ofantligt mycket, men mest av allt bevisar den där rädslan bara det jag dementerat för mig själv så länge nu. Jag kan aldrig leva i den här vardagen. 

 

Jag gör allt för att leva i drömmen som alla tror att jag så intensivt älskar. Problemet är bara att drömmarna inte är var dem var. Jag dricker inte oboy på morgonen längre och jag tror inte att USA och England är samma land. Jag är inte 12 längre. Jag låter den lilla gnutta mod som fortfarande finns kvar i mig gå åt till att skälla ut diverse socialarbetare och poliser för lagar, bestämelser och förhållningssätt som dem säkerligen inte kan göra något åt.

Jag låter den lilla gnutta glädje som fortfarande finns kvar inom mig gå åt till ändlösa telefonsamtal med en snubbe i Norrland som redan har allt. Villa, hund, volvo... och flickvän. Det jag menar är att jag ägnar mig åt saker som är helt jävla meningslösa för att inte göra andra människor besvikna.

 

Min konversation i huvudet varje dag: Fy fan vilken jävla tönt du är. En sketen nolla som inte någon gång i sitt liv kan göra något för sig själv. Dra åt helvete eller börja lev för fan.

 

Så jag undrar, varför ser varje dag ut som igår? 

 

 

 

Jag åker till Tyskland inatt. Det är ett sista återupplivningsförsök av en karriär, av en människa som tröttnat på att vara en förebild, av en tjej som tröttnat på att jaga en dröm som förr eller senare ska slockna och glömmas bort. Det har väl sin charm det där med, att stå i någons bokhylla i en bok på sidan 78 och samla damm. Det var väl bara tanken på att böckerna skulle stå där i era bokhyllor och samla damm, och att jag skulle stå där i en korvmoj medan ingen jävel hade ett enda minne kvar om vem jag var, som fick mig att inse att 20 års arbete för några sidor i en historiebok var långt ifrån värt det. Men när du kastar en talang i sjön, när du låter den dö, då finns det alltid människor som kommer att ha synpunkter. Dem kommer att kalla det för "ditt livs misstag". Men sen är det ju inte heller dem som ska stå längst fram på konserterna och hoppa högst och sjunga högst, eller dem som ska backpacka i Thailand i 3 veckor, eller dem som ska dricka ett glas vin varje tisdag med sina vänner, eller dem som ska åka på en spontanresa när vädret i Sverige sviker, eller dem som ska träffa sitt livs kärlek. Och det är fan inte DEM som ska säga åt DIG vad du ska göra. Jag har slutat lyssna för länge sen, stängt av allt dåligt och allt bra. Jag har huvudrollen och dem är ett gäng statister. Men morsan, farsan, tränarna, vännerna och resten har rätt på en punkt, man kan inte låta någon dö. Därför åker jag till Tyskland och ger den där talangen lite hjärtmassage. Kommer hon tillbaka som någon annan än sig själv, ja, då vet ni att jag misslyckades.