thisyoungblood.blogg.se

Nu när jag återigen gett mig ut i havet av killar så tänker jag tillbaka på dem som har kommit och gått genom åren. Min första pojkvän bodde i Ghettot, han hade en orange moppe som han i ett års tid ville spraymåla i en pärlvit nyans, det blev aldrig av. Vi brukade sitta på någon gård någonstans med hans vänner och se på när de rökte cigarett efter cigarett, han rökte också, men aldrig när jag var med. Jag avslutade det, men någon månad senare när han hade flickvän ville jag ha honom tillbaka. Man vill ha det man inte kan få.

 

Marcus hade ätit samma mat som mig i 10 år, gått samma korridorer och lekt på samma skolgård. Det blev skolavslutning och plötsligt var han det enda jag såg. Vi var oskiljaktiga hela sommaren. Tältning, övernattningar, vattenpipa, festival. Jag gjorde en hel del dumma grejer den sommaren, men han släppte inte taget. Istället blev det jag som tillslut lämnade honom. Efter uppbrottet såg han igenom mig, insåg att han aldrig någonsin mer behövde bli sårad av mig, och då, då ville jag ha honom igen. Man vill ha det man inte kan få.

 

 

Jag och min bästa vän har haft ögon för varandra sen första gången vi ramlade in i varandras liv. Vi försökte en gång, två gånger och tredje gången gillt. Men vi insåg det där tids nog, att vi inte skulle vara tillsammans. Jag hade kunnat grundlura mig själv med honom. Han var min bästa vän, min trygghet. Jag hade kunnat bygga ett liv med honom utan kärlek, och jag tror nog aldrig mer att jag kommer att känna så för någon annan. Att både han och jag tog vårt förnuft till fånga var nog det bästa som kunnat hända. Snart drar han till Polen i 4 år, han ska bli läkare. Det gör ont i hela mig när jag tänker på det, för jag vet att sist vi sågs förmodligen var sista gången vi sågs i resten av våra liv. Och någonstans här insåg jag att jag inte ville ha honom, trots att jag inte kunde få honom.  

 

Jag vet inte om jag växt upp eller om jag har blivit förnuftigare. Det måste finnas kärlek, det måste finnas känslor, det måste finnas behov. Om inte hjärtat slår extra slag, om det inte finns fjärilar i magen, om jag inte vill vara med honom varje sekund i resten av mitt liv, då är det inte värt det. Kärlek kommer, det  vet jag. Jag önskar bara att jag hade fallit pladask för någon av dem som passerat.

Solen skiner, och ja, jag ska snart dra mig själv ut ur lägenheten. Semestern är inne på den sista refrängen. Jag har två semestedagar kvar, idag och imorgon. Natten till onsdag lyfter planet till Tyskland och innan dess ska jag ha hunnit packa och förbereda mig mentalt, så ja, att säga att jag endast har en semesterdag kvar är väl inte att ljuga.

 

Semestern har varit fin men kanske lite för häktisk för mitt eget bästa. Det har varit sena nätter med för mycket av allt, speciellt "Dansa Pausa". En helg i en skog, en födelsedagsfest på en tisdag, en utgång eller två, en gryning i en park, en konsert. Jag är slutkörd, jag har aldrig någonsin varit tröttare, men så har jag heller aldrig varit så lycklig. 

 

Men lyckan, den varar inte föralltid, det vet både du och jag. Snart andas jag jobb. Snart haglar pressen från människor i min närhet och från människor som tittat på avstånd. Semestern har gett mig andrum, och jag önskar ofta att det där andrummet vore längre, ibland önskar jag till och med att det vore oändligt.

 

Ikväll ligger pressen på mig igen. "Jag kommer aldrig förlåta dig om vi loosar! haha". Vi ska spela minigolf, han och jag mot min vän och hennes pojkvän. Vi har blivit ihopfösta, och inte för att det är uttalat, men jag tror att det är en dejt. Jag har en dejt med en kille som sätter press på mig och avslutar med ett "haha". Om vi förlorar kommer vi att dra några skämtsamma haranger om att klubborna var snea och att bollen var vind, sen kommer vi att skratta åt misslyckandet. Jag uppskattar den där lättsamheten så ofantligt mycket.  

 

Idag är jag tom. I och för sig har jag varit tom i hela mitt liv. Jag har aldrig varit kär, det närmaste jag har varit kär är fjärilar i magen, känslor som visat sig vara vänskap och kyssar som varit fina i samma stund som de inträffat. Jag grät inte när min mormor satt vid köksbordet med tårarna rinnandes längs hennes rynkiga kinder och berättade att hon hade fått ett tråkigt besked hos läkaren. Och för några månader sedan när morsan och farsan ringde och sa att dem skulle skilja sig, kände jag ingenting. Ingen glädje. Ingen sorg.

 

Men idag är det annorlunda. Idag är jag tom och uppgiven på ett sätt jag aldrig varit förut. Den här känslan har inget namn, och den går inte heller att beskriva. Det känns lite som dagen efter studenten. Jag satt på ett tåg mot Göteborg, via Allingsås och en hel del andra städer som jag bara passerade utan att lägga på minnet. Ja var tom och uppgiven. "Var det här allt?" tänkte jag för mig själv. Tre år av otålig väntan, två år av ständig längtan, ett år av trånande känslor, EN dag i rampljuset. Sen var det slut. Där satt jag i tågkupén med huvudet gömt under jackan och grät. Några tårar för en dag som aldrig skulle komma igen. Några tårar för livet jag inte visste om jag ville ha. Och resterande tårar för mina klasskamrater som lyst upp många dagar i mitt liv. Jag funderade länge. Skulle han slå sig in i friidrottslandslaget? Skulle hon spela fotboll lika passionerat som hon alltid gjort? Skulle hon öppna munnen och säga ifrån någon gång i sitt liv? Skulle han komma in på Chalmers?(det gjorde han).

 

Fyra timmar i en tågkupé kanske fick mig att fundera på om jag skulle flytta till en annan lägenhet, eller om jag skulle byta klädstil. Medan fyra timmar i en bil idag fick mig att tvivla på min egen existens. Jag såg Bruce Springsteen på Ullevi igår. 

 

"Every year we have a house party. We throw all our furniture into the garden. People are making cheeseburgers. We see who´s missing and who`s not. It`s bittersweet." - Bruce Springsteen

 

"It`s Bittersweet", för det är det. "Twist and shout" dånade i Göteborg, på Ullevi och genom min kropp. När konserten, låten och den bästa kvällen i mitt liv tynade bort och bytte plats med rungande applåder, då kändes det "bittersweet". Bittert för att jag under resten av min livstid kommer få leva med att jag aldrig någonsin kommer att se eller uppleva något bättre än Bruce Springsteen på Ullevi den 28 juli 2012. Sött/vackert för att jag var där och såg, för att jag var där och hörde. Det sägs att jorden går under i år, och med tanke på hur vacker spelningen var igår så känns det så farligt nära sanningen. Dem spelade som om det vore sista gången. 

 

När Bruce drog sina fingrar hämningslöst över gitarrsträngarna igår, när han tog i från tårna upp till ansiktet, när han log som om han aldrig mått bättre. När han spelade och sjöng som om det vore sista gången så fick det mig att inse att dagar i livet inte är något man slösar bort. Jag tänker ofta på det, om jag verkligen vill göra det jag gör. Ibland tror jag att jag gör det för att jag är bra på det, igår blev jag säkrare än någonsin på den faktan. 

 

Lördagen den 28 juli år 2012 är en ståplatsbiljett i en låda under sängen, en tidningsartikel på väggen där Markus Larsson på Aftonbladet säger att han "aldrig kommer att få se något liknande igen", några bilder på en hårdisk och en t-shirt i en byrålåda. Men inget av det där spelar någon roll. Lördagen den 28 juli år 2012 kommer föralltid att vara dagen då jag upplevde något historiskt, dagen då jag insåg att det var dags att släppa tryggheten och börja leva, dagen då allt var bittert och fint på samma gång. 

 

Tack Bruce.