thisyoungblood.blogg.se

Jag slungar mig själv ur balans, rör mig hämningslöst över golvet, försöker vicka på höfterna så gått det går. Jag byter en blick med killen på andra sidan bardisken. Den där blicken säger någonting. Mina blickar har varit tomma i flera veckor, och blicken har verkligen inte letat sig till någon annans ögon för att dröja kvar och teleportera ett meddelande genom den intensiva blicken för att säga "Hej. Vad heter du? Du har fina ögon". Min blick gav mig hopp om att min depression över min prins i Norrland är över, att jag accepterat det faktum att han och jag förevigt kommer att älska på avstånd.

Jag staplar ned till korridoren av toaletter och möts av tjejer som sakta vinglar ut och försvinner upp igen. Någon viskar (viskningar med några promille i blodet brukar allt som ofta mynna ut i något som alla kan ta del av) till sin tjejkompis att hon "inte förstår hur det här gick till. Hur kunde dem ha rundade skor på en söndag?". Det är söndag, för en gångs skull en ångestfri söndag och möjligtvis en helt ångestfri dag för min del. Jag dansar ut i vimmlet och stöter ihop med de fina ögonen, fast denna gång på nära håll. Vi byter några ord och tar ett glas innan jag återgår till mitt och han till sitt. 
"Kom till V om ni vill, ni står på listan", men jag vill bara ha en kväll med mina vänner, en kväll som inte behöver några tillsatser i form av V´s gäster. Vi stannade tills musiken tynade bort. 

2 cheeseburgare, en bilfärd och 5 timmars sömn tar mig hit. Jag halvsitter i sängen och funderar på om jag ska orka släpa mig ut i köket för att hämta något att äta, eller dricka. Jag känner osen från pizzerian runt hörnet. Där ska jag bjuda mina vänner på frukost när dem vaknar.

Ha en fin dag och glöm inte bort att man måste släppa taget och leva ibland.