thisyoungblood.blogg.se

Jag har något att bekänna. Jag var 16 år första gången jag såg honom. Han var mellanblond, hade glajjor, var närmare 2 meter lång och han var säkert 20 år äldre än mig. Han öppnade munnen, sa något skoj, skrattade, och sen var jag fast. Min första sommar i samma lokal som honom var fantastisk. Jag var kär för första gången i mitt liv, i en man som jag aldrig skulle kunna ta kontakt med. Men det gjorde inte så mycket just då, jag blev varm i hela kroppen bara av att se på honom. Egentligen var han ingenting för världen, han var inget man dröjde kvar blicken vid, men han hade fångat mig. Kanske med sitt skratt eller tal. Jag vet inte.

Under hela min ungdom har jag dagdrömt väldigt mycket. Suttit på bussar och missat hållplatser, stängt av öronen när någon har pratat. Jag kunde längta efter att komma hem, så att jag fick dagdrömma utan att någon störde. Jag höll på så där tills jag tillslut kom till insikt, den där låtsasvärlden skulle aldrig ge mig något annat än falska förhoppningar. Jag dagdrömde ofta om honom. Jag funderade över hur vårt liv tillsammans skulle se ut, men jag funderade också över den dagen det skulle ta slut.

Till en början var allting en oskyldig förälskelse i en äldre man som jag aldrig någonsin skulle våga prata med. Ett år gick. Två år gick. Jag fyllde 18. Jag kunde inte sluta tänka på honom. Den där oskyldiga förälskelsen hade blivit en börda som höll på att krossa mig och jag var tvungen att göra något åt det innan mitt hjärta gick itu. Jag skickade iväg ett brev och fick ett mejl till svar. Vi skickade ett fyrtiotal mejl den kvällen. Men när jag inte kunde röja min identitet så upphörde allt. Jag grät i flera veckor för att jag var en feg jävla nolla. 

Nu står jag här med drömmen kvar. Om man älskar någon i 4 år så måste det väl betyda något? Varje gång jag kysser någon så önskar jag att det vore han, ibland fantiserar jag till och med att det är hans läppar som möter mina. Jag undrar vad han gör och tänker ofta att jag kanske borde promenera förbi hans hus och råka stöta ihop med honom, men det gör jag aldrig. Ibland så känner jag att jag borde tillkännage mig själv i den gamla mejlkonverastionen, men det händer inte. Jag funderar på att ringa honom och lyssna på hans röst, men jag vågar inte. Jag är en feg jävla nolla. 

Han är två meter lång och mellanblond. Jag kan se att han aldrig har haft kärlek i sitt liv. Jag kan se det på hur han rör sig, jag kan höra det på hur han pratar. Utåt sett är han en kille som verkar lycklig. Jag kan se att han är en liten pojke i en fullvuxen mans kropp, att han fortfarande är kvar på gymnasiet. Jag kan se att han inte fick uppleva det han ville när han var ung. Jag kan se att han innerst inne är olycklig. 

Det låter kanske konstigt. Men jag vet att han skulle bli min om jag frågade. Han skulle bli din om du frågade. Han skulle bli vems som helst om han fick kärlek. Han behöver bli älskad. Han behöver någon som påminner honom om att han är den finaste människan på jorden. Han kanske behöver mig, han kanske behöver dig. Oavsett vad så behöver han någon. Jag tror att anledningen till att han fångade mig första sekunden var att hans sårbarhet lös igenom. Jag ville hjälpa, jag ville ge kärleken som fanns inom mig. Jag hade aldrig någon baktanke. Jag ville aldrig bli kär, men det blev jag. Pågrund av honom kan jag aldrig älska någon annan. Han är ett oavslutat kapitel i mitt liv. 

Han är orsaken till att mitt liv ibland krashar. Orsaken till att mina förhållanden aldrig håller. Och det sorgliga är att han inte har en aning.