Du och jag, vi är samma barn
Kategori: Allmänt
Du och jag, vi är samma barn. Vi har varit med om samma lycka och olycka. Skillnaden mellan oss är att jag har arbetat i tystnad. Både du och jag har varit på den där efterfesten som aldrig borde blivit av, den där efterfesten där man promenerat hem med så mycket ångest att man önskat att livet faktiskt vore över. Du tog ut ilskan över morsan och farsan tills dem fick nog och drog in din månadspeng, då slutade du, och jag satt på mitt rum och grät tills jag kände att det räckte.
Eller de där gångerna då livet kändes meningslöst. För dig kröp ångesten sakta fram efter ett möte med en kändis eller en vän som "lyckats" med sitt liv. För mig kunde den komma smygande av en trubadur på torget, det påminde mig om livet jag aldrig skulle få. Du packade en väska och drog hemifrån med några hundralappar i fickan, det var ditt sätt att hantera situationen. Ibland var du borta i en månad och du ringde bara hem när pengarna började sina. Jag lastade in allt jag ägde i en flyttbil och stack härifrån, det hjälpte sällan. Jag ville bara längre och längre bort. Två timmar var för nära. Det var så skrämmande nära.
Om två år, då är du "long gone", jag med förhoppningsvis. Vi har alltid vantrivts i den här staden, aldrig känt oss hemma. Jag längtar efter frihet, jag är bara rädd för att när den kommer så kommer jag aldrig tillbaka. Inte du heller, du kommer inte tillbaka. Vi lämnar en syster kvar hemma. Hon kommer aldrig att förlåta oss, det vet jag. Hon kommer växa upp och göra något vettigt av sitt liv. För hon, hon är inte samma barn som du och jag.
