thisyoungblood.blogg.se

Den här våren har varit tuff. Den har rivit tag i mig ordentligt och fått mig att inse vad som egentligen betyder något och vad som är strunt. Mitt ljus i tunneln har hela tiden varit Bruce Springsteen på Ullevi 28 juli och Coldplay på Stockholm Stadion 30 augusti. Bruce har passerat och lämnat mig uppgiven, mest med tanke på att jag tappade hoppet på livet efter konserten. Jag var och är fortfarande övertygad om att jag aldrig kommer att se något liknande igen. Inget kommer någonsin att fylla mig med lycka och sorg på samma sätt igen. Men jag hoppas. 

 

Slutet på tunneln ser jag den 30 augusti. Lika mycket som jag längtar till den dagen, lika mycket önskar jag att den aldrig kommer. Tanken på att längtan inte längre kan bli min räddning från vardagen skrämmer mig ofantligt mycket, men mest av allt bevisar den där rädslan bara det jag dementerat för mig själv så länge nu. Jag kan aldrig leva i den här vardagen. 

 

Jag gör allt för att leva i drömmen som alla tror att jag så intensivt älskar. Problemet är bara att drömmarna inte är var dem var. Jag dricker inte oboy på morgonen längre och jag tror inte att USA och England är samma land. Jag är inte 12 längre. Jag låter den lilla gnutta mod som fortfarande finns kvar i mig gå åt till att skälla ut diverse socialarbetare och poliser för lagar, bestämelser och förhållningssätt som dem säkerligen inte kan göra något åt.

Jag låter den lilla gnutta glädje som fortfarande finns kvar inom mig gå åt till ändlösa telefonsamtal med en snubbe i Norrland som redan har allt. Villa, hund, volvo... och flickvän. Det jag menar är att jag ägnar mig åt saker som är helt jävla meningslösa för att inte göra andra människor besvikna.

 

Min konversation i huvudet varje dag: Fy fan vilken jävla tönt du är. En sketen nolla som inte någon gång i sitt liv kan göra något för sig själv. Dra åt helvete eller börja lev för fan.

 

Så jag undrar, varför ser varje dag ut som igår?